Leif Persson: Gillbergalandet och Apalsjön – ett medeltida transportnav?

Nedanstående artikel är författad av Leif Persson och finns publicerad i Gillberga-Lista hembygdsförenings skrift Bygdeberättelser 2024. I slutet av artikeln finns en förteckning av bildtexter och källor. Gällande bildtexter har vi endast en bild publicerad här på hemsidan. Övriga finns att se i publikationen, som kan köpas hos föreningen. Kontakta kassören. Boken finns på Eskilskällan, stadsbiblioteket.

Leif Persson avled hastigt under produktionen av Bygdeberättelser. Hans familj har sagt ja till publicering av materialet både i skriften och här på Eskilskällans Vänners hemsida.
Leif Persson var från start med i Lokalhistoriska föreningen Eskilskällans Vänner.
Leif Persson, författare och arkeologintresserad. Styrelseledamot i Eskilskällans Vänner

Gillbergalandet och Apalsjön – ett medeltida transportnav?

Längst ut på udden, som sträcker sig från Gillbergalandet till Hyndevadsströmmens mynning i Östra Hjälmaren, ligger den 1990 nyregistrerade fornlämningen nr 177, Lövön. Här finns rester efter en förmodad sjökrog, lastkaj och andra husgrunder, som betjänade resande med fartyg eller båt före Hjälmarsänkningen där tappningen påbörjades vintertid 1878 till 1879.
Men redan 1741 ska sjökrogen enligt uppgift på karta i Krigsarkivet ha varit en ruin. Östra Hjälmaren har sannolikt i alla tider, före Hjälmare kanals tillkomst, varit en intressant och viktig plats för att styra varuflödet till och från Hjälmarens och Mälarens omland och Bergslagens järn- och kopparproducenter.

Ladeby – en omlastningsplats
En tidig vattenled sträckte sig över Apalsjön som har utlopp både mot norr och söder. Apalsjön ligger precis på vattendelaren, ”a paldino” det vill säga på ”pallen” – på vattendelarens rygg. Under järnåldern och medeltiden var vattenståndet avsevärt högre i Hjälmaren och sjön hade då sannolikt avlopp mot norr via Apalsjön, Strömstubäcken och Hägerkärret. Här kan det med andra ord ha varit ett drag- eller omlastningssträcka under järnåldern, medeltid och tidig historisk tid. Invid dessa vatten finns det två intressanta gårdsnamn, Stora och Lilla Ladeby i Lista socken. Och just prefixet Lade – i gårdsnamnet, kan indikera att detta har varit en omlastningsplats. Enligt färska uppgifter från ortnamnsforskaren professor emeritus Svante Strandberg vid Uppsala universitet, kan förleden i Ladeby vara bildad till ett verb med betydelsen ´lasta´ eller ett substantiv med betydelsen ´lastning´ eller ´last´. Platsens betydelse indikeras också av en äldre odaterad vägsträckning (L2022:8315) mellan byarna Södernäs i söder och Stora Ladeby i norr som löper genom en dalsänka vid Sjöhagsberget. Vägsträckningens ålder är obekant men bedöms vara lika gammal som byarna som den löper emellan. Vägsträckningen är cirka 600 meter lång och 3,5 meter bred.

Apalsjöleden – en förhistorisk och medeltida vattenled
Före Hjälmarsänkningen fanns här en vattenspegel från Eka i söder till Vingsleör och Hägersberget i norr. Och strax norrut finns ytterligare vattenspeglar vid Torpunga och en vattenled efter Strömstubäckens och Brobybäckens dalgång, norrut mot Brobyviken. Eventuellt kan den förhistoriska och troligen också den medeltida vattenleden spåras genom att följa fornlämningarna efter den tänkta vattenleden. Efter särskilt den nu torrlagda Apalsjöns östra strand vid Almsätra (L1985:4140) med en stenpackning som kan vara rest efter en brygg- eller kajanläggning, vidare till Mellangården (L1984:4722) i Lista socken där ytterligare en stenpackning och en bronsyxa påträffats. Vi kan iaktta den tänkta vattenleden efter den torrlagda viken mot norr till dagens Gubbängen. Möjligen kan ett fynd (L2002:1446) av skålar, kannor och kittel indikera en förlorad last i dalen mot nordväst vid Torpunga i Torpa socken. Efter denna tänkta vattenled uppträder även ett flertal fornborgar vilket antyder att vattenleden har varit av stort intresse för en centralmakt.

Transportnav
Under tidig historisk tid har troligen Hjälmarens utlopp i Hyndevadsströmmen utgjort ett transportnav för handelstrafiken på sjön. Här kunde fartygen omlastas och vinterfororna på isarna kunde mellanlanda sina laster. Ån var en viktig transportled långt in i historisk tid. Från 1500-talet till 1700-talets mitt, användes den för transporter av järn från Noras och Lindes bergslagar till bruken och hamrarna efter åns lopp. Örebro slott hade 1584 en egen båt med fem båtsmän för frakterna från Örebro till Hyndevad. Både Lövön med sin raserade sjökrog och nu torrlagda kajer och strandskoningar och grannen 1 kilometer österut, Kopparviken, har troligen ingått i detta transportnav för Hjälmarområdet. Det var vanligt att göra de tyngsta frakttransporterna på vintern när isarna och slädföret var gott. Lövön och Kopparviken kan ha ingått i ett medeltida och kanske ännu äldre transportsystem för omlastning, med depåer av olika varor såsom järn och koppar. Sjökrogen vid Lövön kan ha sin tillkomst under medeltiden. Arkeologen och antikvarien David Damell, bedömde vid besöket på Lövön under sent 1980-tal, att sjökrogens grund kunde vara av medeltida konstruktion.
Hjälmaren var ännu långt in på 1650-talet en viktig pulsåder för handeln mellan de järnproducerande bygderna och exporthamnen i Stockholm. Under tidigt 1600-tal gjordes omfattande försök att kanalisera Hyndevadsån – Eskilstunaån – Torshällaån. Örebro skepparskrå hade fartyg som kallades för tjalkar som var grundgående, enmastade fartyg, av holländskt ursprung. Vi har uppgifter från mitten av 1600-talet om att fartyg av detta slag med last av salpeter har gått ända ned till Seldalen (Säldalen) och Bobacksholmen (invid Eskilstuna vattenverk) i Hyndevad.

Kopparviken – en mellanlagringsdepå
Lövöns lämningar har tidigare beskrivits i denna årsbok, men inte Kopparvikens lastage- och depåplats. Mitt antagande om att Kopparvikens fastighet kan ha varit en medeltida eller tidigare anläggning, bygger på jämförande namnstudier gjorda av liknande kända omlastningsplatser och depåer av koppar. Koppar var en metall av kungligt intresse och föremål för omfattande skydd. Namnskicket förekommer vid minst tre platser vid Mälar- och Hjälmarområdet och vid flera liknande platser där namnskicket – koppar – förekommer i ortsnamnet, bedöms ha haft med lastning, lagring och/eller bevakning av metallen koppar.
Namnet Kopparviken anger att det sannolikt har det att göra med omlastningen och förvaringen av koppar som skeppats eller förts med hästfora över vintervägarna till platsen. Då koppar var en begärlig och värdefull metall kan man nog på goda grunder anta att den har varit bevakad av manskap som har varit stationerad på platsen och att den förvarats inom lås och bom. En möjlig mottagare av koppar finner vi i den år 1486 omtalade kopparhammaren i Torshälla, som biskopen i Strängnäs, Cort Rogge, lät bygga i Torshälla ström. Men också senare, 1541-1542, lät Gustav Vasa borgarna i Torshälla bygga om ”hans” mjölkvarn vid Holmen i Torshälla till en kopparhammare. Som kompensation för sitt ”tunge arbete” fick borgarna eftergift på sin skatt. Vid kopparsmedjan tillverkades koppargrytor för salpetersjudning och kopparplåt till bland annat taken på de kungliga slotten. Kopparsmedjan byggdes om 1598 av hertig Karl till stångjärnshammare. Den senaste uppgiften om möjliga kopparmottagare efter Eskilstunaån, utgör uppgiften 1750 om att Carl Gustafs stads manufakturverk 1731 skulle ha bearbetat koppar vid en kopparhammare vid Tunafors järnbruk.

Fornlämningsanmälan
Under våren, i mars 2024, fick jag tillfälle genom vänligt tillmötesgående av hyresgästen vid torpet Kopparviken, att besöka platsen och kunde där notera att det helt visst finns fasta lämningar efter sjötrafik och kajanläggningar på platsen. Vid Hyndevadsströmmen kan man med blotta ögat se att det är en stensatt ramp med kantkedja som leder upp från vattnet. Rampen är cirka fyra fem meter bred och nio tio meter lång. I strandkanten har det gjorts ingrepp, ingrävningar, och dess kanter är även de stensatta med kantkedja. I överkanten av ”rampen”, mot nordost, ses en tydlig kantkedja med större stenar som eventuellt kan ha utgjort en stenfot för ett hus eller magasin. I öster, nedströms vid ”rampen”, finns också en med större stenar skapad pir-liknande konstruktion.
Platsen ligger i ett väl skyddat topografiskt läge. Den lilla vägen slingrar sig fram mellan våtmarker på ömse sidor. I ett 1,5 meter högre vattenstånd, före 1879, har Kopparviken legat väl skyddat mot fasta landet och tillgänglig endast vid vinterväglag eller med båt. Ett sund fanns vid grannfastigheten Ön före 1879.
Vid gården Öfvernäs i Gillberga socken ska det enligt uppgift ha funnits en koppargruva (L: 1985:4282) på 1700-talet. Det var dock endast en mindre provgrävning och av allt att döma avbröts den inom kort. Jag bedömer att markarbetet är alltför omfattande vid Kopparviken för att det rimligen inte kan ha gjorts för att ha med provbrytning av kopparmalm vid gården Öfvernäs att göra.
Efter besöket i mars 2024 gjordes en anmälan till Länsantikvarien om förmodade fornlämningar efter en lastageplats vid Kopparviken. Platsen är ännu inte inspekterad av antikvarie vid Länsstyrelsen i Södermanland.
Fastighetsägaren Biby godsförvaltning och hyresgästen av torpet Kopparviken är underrättade om fornlämningsanmälan.

Leif Persson

Lämningar efter brygga eller lastageplats på Apalsjöns torrlagda östra strand.
Foto: Leif Persson

Fotnot: En registrerad fornlämning har ett ”lämningsnummer”, exempelvis L1984:4655, i Riksantikvarieämbetets register. På deras hemsida raa.se finns en karta där man kan gå in och leta eller se vad som finns på en plats.

Bildtexter, fotograf är angivet bara efter bild nr 1. Övriga bilder är fotograf okänd.

1: Lämningar efter brygga eller lastageplats på Apalsjöns torrlagda östra strand.
Foto: Leif Persson

2: Kopparviken i mars 2024. Vy över den stensatta rampen från ”hamnläget”. Hyresgästen av Kopparviken i samspråk med författarens hustru.
Foto: Privat

3: Kopparvikens förmodade ”hamnläge”. Författaren visar för hyresgästen av Kopparviken var ingrävningar har skett i strandbrinken för båtplatsen. 
Foto: Privat

4: Författaren förevisar en stenfot av större stenar i överkant av rampen som kan ha utgjort grundstenar för en magasinsbyggnad eller liknande.
Foto: Privat

Källor:

Riksantikvarieämbetets fornsöksapp

Sveriges geologiska undersökningar SGU, digital ”Strandförskjutningsmodell”,

Damell, David, ”Spännande fynd nära Albro bronsåldersfält”, Bygdeberättelser, Gillberga – Lista hembygdsförening, årsbok 2013, muntlig uppgift till författaren.

Hellberg, Knut, Eskilstuna genom tiderna, del I, Hellbergs förlag, Katrineholm 1935.

Lorin, Olle, ”300 årig krogruin och hamn på Lövön”, Bygdeberättelser, Gillbergs – Lista hembygdsförening, årsbok 2002.

Lundhem, Stefan, Hyndevadsprojektet – historisk del, Hyndevadsån 1300 – 1900, Eskilstuna Museers årsbok 1983 – 1985.

Matsson, Kjell – Ove, Trafikleder, sjöfart och vrak i Hjälmaren, Från bergslag och bondebygd, årsbok för Örebro läns hembygdsförbund och Stiftelsen Örebro Läns museum, 1999.

Separata lagringsplatser för koppar, Marinarkeologisk tidskrift nr 4 1993.

Muntlig uppgift från Kjell-Ove Matsson, avliden.

Persson, Leif, Gustafsson, Thomas, Holmens 900 – åriga historia, Torshälla Nyby Historiska sällskap…Torshälla 2017.

Strandberg, Svante, professor emeritus Språk – och ortnamnsarkivet i Uppsala, korrespondens 2024.

Waldén, Bertil, Den stora sjösänkningen, Örebro, 1940.